Varför krisar skolan? Föränderliga diskurser och trögrörliga tankefigurer i skolkrisdebatten 1950-2020

Deltagare: David SjögrenJoakim LandahlJohannes Westberg
Finansiär: Vetenskapsrådet
Pågår: 2018-2020

Det sägs att den svenska skolan är i kris. Allmänheten har de senaste åren kunnat läsa braskande löpsedelar och rubriker i dagspressen och i tidskrifter. Tv-tablåerna skvallrar också om sakernas tillstånd. Politiker och forskarsamhället bidrar i samtalet genom att identifiera problem och tidigare misslyckade reformer samt att presentera lösningsförslag. Journaliser och lärarkåren rapporterar från verkligen och ställer krav på snabba lösningar. Alla har en åsikt om krisens symptom och tycks vara överens om att det går utför för den svenska skolan.
Det här forskningsprojektet vill undersöka och historisera samtalet om skolans kris. Projektet lämnar alla ansatser att studera krisens verkliga innehåll. Det fokuserar i stället på att undersöka kontinuiteter och förändringar i ett krisnarrativ i ett historiskt perspektiv. Förstudier har nämligen visat att diskussioner om den svenska skolans kris har pågått, naturligtvis med varierande styrka, under hela efterkrigstiden. Projektet antagande är att vi kan förstå en hel del av krisen i sig genom att undersöka hur den förmedlas och kommuniceras. Internationell samhällsvetenskaplig och sociologisk forskning om kriser har generellt understrukit att krisnarrativ innehåller en begränsad mängd faktorer och genomgår särskilda stadier i sin konstruktionsfas. I denna forskning har det betonats att vi lever i krisernas tidsålder. När det gäller den svenska skolans kris tycks det finnas en begränsad mängd idealtypiska tankefigurer som diskussionerna hemfaller åt. Dessa kan hänföras till några förenklande tankekluster: det handlar om bristande resurser, dåligt utbildade lärare, lata och oengagerade elever, föräldrar som ”curlar” men inte uppfostrar sina barn. Inte sällan beskylls lärarutbildningen, och den pedagogiska forskningen som den delvis vilar på, ha bidragit till skolans kris genom spridandet av bristande undervisningsmetoder (ibland benämnd under det pejorativa samlingsnamnet flumpedagogik) och som sedan brett ut sig över skolvärlden. Dessa tankefigurer uppvisar påfallande stor historisk kontinuitet.
Det faktum att dessa beskrivningar av det svenska skolväsendet har vunnit ett så stort inflytande i debatten, i kombination med att beskrivningarna ofta förefaller ha en oklar koppling till skolväsendets faktiska utveckling, väcker en rad frågor om varför skolan diskuteras på detta sätt, och varifrån dessa olika föreställningar om skola, lärare, elever och föräldrar grundar sig på och härstammar ifrån.
Projektet skall alltså studera det offentliga krissamtalet ur ett historiskt perspektiv 1950-2020, med fokus på dess kontinuiteter och förändringar. Projektets tre huvudfrågor, som också bildar ram för tre delstudier, är: Hur har skolkriserna beskrivits och förklarats? Vilka aktörer har haft problemformuleringsprivilegium, och med vilka sanningsanspråk har kristillstånden belagts? Hur har skolkrisernas lösningar formulerats och definierats? Med dessa frågor lämnar alltså projektet alla försök att förklara skolans kris i sig eller ge förslag som syftar till att komma till rätta med den. Projektet avser inte att ta ställning till huruvida beskrivningen av skolans problem är överdrivna, undervärderade eller rättfärdiga.
Vid sidan av projektets bidrag till den utbildningsvetenskapliga forskningen är projektet av stor utbildningspolitisk betydelse. Debatten om skolans kris utgör nämligen en del av skolans problem. Föreställningarna om skolans kris och dess orsaker påverkar skolpolitiken på både en nationell och en kommunal nivå. Politiska beslut fattas bland annat för att åtgärda problem som diskuteras i det offentliga samtalet. Godtar man dessa antaganden – vilket inkluderar antagandet att kriser aldrig enbart är ”naturliga” fenomen, utan skapade, medierade och performativa – framstår en undersökning om själva debatten om skolans kris som mycket viktig. Debatten om skolan får också effekter för det fackliga arbetet, och hur aktörer på olika nivåer förstår såväl läraryrket som eleverna och den skola som dessa grupper är verksamma i. En undersökning om debatten om skolans kris är därför av stor skolpolitisk och utbildningsvetenskaplig relevans.